UTDRAG UR MANUS TILL:

Utdrag ur SCEN: Efter vägen 2, SturKisti och Anna:

........
- Så nu är man änka med smokripper hemma,  ja småbarn alltså. Jag går upp vid 4-tiden varje morgon, så jag ska hinna göra mat åt oss allihop, och morgonmjölka korna. Och jag skyndar mig hem nästan varje kväll, så jag ska hinna hugga veden. Djuren måste skötas, och tvätten tvättas. Ja, ni ska tro det blir långa dagar för mig, när vi har gruvgång. Hela fem veckor om hösten sliter vi här. Men det är det värt. Det ger reda pengar i börsen, det gör det. I år får jag ... 36 kronor! Det är mycket det.

Anna räknar på fingrarna och ser mäkta stolt ut, över denna ofantliga summa. Så kommer hon på något mer.

- Nästa år, då blir äldsta pojken 16 år. Då kan han börja arbeta för min gruvdel, han. Ja, han är då redan duktig med huggningen. Far var ju skicklig, och det blir då säkert pojken med. Om han bara slipper den där hostan!

Hon gör mystiska gester i luften med ena handen, som för att mota bort något ont.

- Tänk om det räckte med att huxa lite, så Osskallsjokan försvann.

Anna suckar igen och skakar lite på axlarna, som för att skaka av sig onda tankar.

- Nej nu får jag nog fortsätta jag.

Hon ser sig omkring och letar tydligt efter sitt borttappade bryne igen.

Hör ni ”fokä” kan inte ni hålla lite utkik åt mig. Jag menar, om ni får syn på något bryne här på stigen? Ni kan ju ge det till Kisti här så länge.

Sturkisti ler lite menande.

- Hade inte du lite bråttom, du Anna? Tänk om Lillfajtn kommer.

- Jovisst, men, kärahjärtandes: Jag ska ju se till maten också, potatisen....!

Hon får väldigt bråttom nu, ser sig ängsligt omkring och skyndar sig iväg.
......