Ivarsnäs, Husmor och Stina

En liten improvisationsteater, skriven av Bitte Nohrin Jernberg 2008.

Stina kommer drällande från dasset. Hon rättar till kläderna och sjunger högre och högre: ”kära hjärtandes Kisti…”- på Orsamål! Hon tar danssteg ute på gården, och är helt i sin egen värld.

Dörren öppnas och Husmor kliver ut, spänner ögonen i pigan och ryter till. 

H: Stina, vad håller du på med? Du höll ju på att baka. Nu jäser väl degen över – skynda på.
S: Oj flåt goa frun. Män I sjunged sö – ö for alldeles ö glämd åv…
H: Stina …VAD har jag sagt om språket? 

Stina sätter båda händerna för munnen – snabbt. 

H: Du måste lära dig att tala riktig svenska. SUCK!
S: Jo visst ja. Jo förstår Husmor, jag sjungade och dansade och glömmade bort mig.

Hon rycker på axlarna och ser ganska glad ut.

S: Men nu ska jag skynda mig.

Stina dansar gnolande iväg in genom dörren. Där hör man henne sjunga för full hals – ekivoka texter på blandat orsamål och svenska.

H: Hon är rent oförbätterlig, det säger jag bara. SUCK. Det där sjungandet hela dagarna. Det ska ni veta att det går mig på nerverna, och orsamålet sedan. Att det ska vara så svårt att få människan att tala så man förstår. Ja ja. Det verkar då bli en fin kväll.

Husmor suckar över hur dum pigan är.

H: Men det är inget ont i ´na, och hon är snäll mot barnen. Det är bra att ha hjälp med barnen när jag är ensam så mycket. Maken är ju skogvaktare här och han är borta så mycket. "Anna" brukar han säga till mig; var glad för att du har Stina som sällskap. Han förstår inte att det är intellektuell stimulans som jag saknar.
Ja Per, han är borta en hel del men så har han också stora skogar att sköta om och så ska han se till att alla lagar följs. Ta som exempel de här fångstgroparna. De har varit
förbjudna sedan 1864 och ändå sägs det att de används ibland. Hu då sådan barbarisk metod. Man får verkligen hoppas att det inte är sant. 1864, får se, i år är det 1899, då är det ju 35 år sedan det blev förbjudet. Ja, tänk att det är år 1899!

Husmor går fram och tillbaka och tänker rakt ut i luften.

H: Ett nytt sekel! T T (hon smackar ogillande och ruskar på huvudet) hur ska det gå. Man vet ju inte vad man ska tro. Blir det världens undergång som de där domedagsprofeterna säger, eller ska vi klara oss? Och så den där kometen också, nog måste det vara något slags varsel… Jo, så tänker många. Det gör dem. Men inte jag. Jag är en modern människa som INTE tror på skrock och skrym. Men… tja, vad VET man.

Hon är tveksam och lite ängslig och funderande. Dörren slås upp och Stina kommer farande med uppkavlade ärmar. Mjöldammet är som ett moln omkring henne. Hon och Husmor blir stående mitt ute på gården och vänder sig mot publiken.

S: Husmor, frun! Titta, titta här bara vad barnen har hittat. Vad är det här? Säkert är i alla fall, att det inte är något för ungar. Det kan då till och med jag se. Så jag tog hand om det, jag. Vad det nu ÄR för något?
H: Får jag se.

Husmor rynkar pannan inför Stinas uppenbarelse, men tar sig så en ordentlig titt på det lilla föremålet. Hon viftar med det högt – för publiken och framför ögonen på Stina.

H: Vet hon, Stina vad detta är?  

Stina ruskar på huvudet. Hon gör stora undrande ögon. Ser ut som om hon inte förstår någonting.

H: Nej, kan just tro det jag. Detta Stina, det är en mycket, MYCKET gammal pilspets. Flera hundra år faktiskt, ja ja men. Det skulle jag tro.
S: Flera hundra…?
H: ja, antagligen från vikingarnas tid. Fast sådant känner väl inte du till förstås.

Husmor går några steg, vänder sig om och viftar med armarna.

H: Och nu, förstår Stina, pratar vi om nästan 1000 år gammalt. Det är så långt tillbaka det, Stina lilla, att det går nog inte att förstå i ditt lilla huvud.
S: Nääää! (hon sätter handen för munnen) ska man våga tro på det? Fanns det folk här då – för så länge sedan? Ed ar i do swårt ö tro upå – ed sajer I då. Ed ar do fäl aldri a weri sö!

 Stina mumlar trotsigt på orsamål, husmor tittar ogillande på henne och tillrättavisar – som en lärarinna.

H: Så är det faktiskt – och alldeles sant. Ta t ex…. de där groparna – som man fångade djuren med när man jagade förr.
S: Ja dem ja, dem fungerar ju bra, menar hon att de också är så gamla?
H: Nu påminner jag Stina om att det är förbjudet att använda de där groparna. Det har det varit i 35 år – eller hur!
S: Jo det ju husmor rätt i….

(Stina vänder sig om så inte Husmor ska hur hur grimaserar och dunkar knytnäven i handflatan, för se där gjorde hon kanske bort sig)

H: Och sådana hemska fällor används inte längre, för numera är vi UPPLYSTA människor här i Skattungbyn, eller hur?
S: Jo visst…. (mummel mummel)

Husmor gör en paus och blir fundersam. Hon ser på pilspetsen och tänker… Hon skakar sakta på huvudet, medan hon liksom räknar för sig själv.

H: Flera hundra år. Tänk!
S: Ja tänk! (Stina drar efter andan) Och tänk om det blir slut nu till nyår?
H: Förlåt, vasa?
S: Jo tänk om världen går under nu när nya seklet kommer. Jo för det är en hel massa folk som tror att det ska bli så. Till och i kyrkan talades om onda krafter och världens undergång. Och den där predikanten som var på besök, han SA ju att…

Stina rabblar fortare och fortare, och ser med ängsligt bedjande ögon på Husmor. Helst vill hon ju inte att det är sant, men ALLA säger ju så, och då…

H. (lite tyst för sig själv)Undrar just vilken kyrka du går i?
H: Seså Stina, det förstår du väl att det där bara är spekulationer.
S: Speck…?
H: Ja, bara nåt som man har hittat på för att lura folk.
S: Men till och med prästen sa ju…
H: Jo jag vet det. Men nu ska du lyssna på mig. Ingenting kommer att hända vid nyår. Vi firar nytt sekel bara, så blir det. Det kommer inte att hända oss någonting, så trösta dig nu, Stina lilla.
S: Ja om Husmor säger det så ska väl inte jag gå och tro på dumheter för mig själv. 

Stina ser misstroget på Husmor.

H: Just det, här i gården tror vi inte på vare sig skrock eller skrymt eller sagor för dumt folk!
S: Hustomten då, den får man väl tro på?

Nu är Stina helt förskräckt. Husmor har så konstiga och FARLIGA nymodiga tankar om allt gammalt och invant.

H: Nej nej inte alls!
S: …och inte älvorna heller? Eller näcken eller råndan? VÅRAN GRANNASMOR!? Oj oj oj, hur ska det gå för barna… (mummel mummel)
H: Hör på mig och slå allt det där ur ditt lilla huvud. Det är inget mer än sagor och osant alltihop. Seså, skynda sig iväg in igen nu, så bullarna inte blir brända!

Stina ser först väldigt misstrogen ut och skakar på huvudet åt Husmors idéer. Hon mumlar förtrytsamt.  Men vid ”bullarna” hajar hon till och får bråttom – BAKET det har hon så när glömt. Stina skyndar klagande och mumlande in i huset och börjar sjunga igen.
Husmor ser efter pigan och skakar på huvudet, så funderar hon och tittar på pilspetsarna.

H: Fast vad VET man egentligen om framtiden. Man får ju vara glad att man vet någonting om historien som har varit redan, så att säga. (hon ryser till) Hu, vad kallt det blev. Jo jo världens undergång, och vad kan jag göra åt det då? HMPFFF!  

Hon stoppar pilspetsarna i fickan, rätar på ryggen och går mot dörren. Stina sjunger för full hals därinne igen och Husmor ruskar på huvudet och mumlar…..

H: Nu har hon börjat igen, det låter ju så hemskt. Oj oj vilken huvudvärk. Och inte hör man vad hon sjunger heller – orsamål suck!

Hon vänder sig till publiken.

H: Nä jag har då inte tid att stå här och spekulera längre. Nu måste jag in och ta i på skarpen igen, det hör jag det. Ajö med er gott folk.

Hon öppnar dörren och ropar innan hon kliver in.

H: Stina, vad HAR jag sagt om språket…

 SORTI OCH SLUT!