I början av 1960-talet bodde min familj på Strandens skola i Mora. Min bror och jag var "vaktmästarungar". Allt som hände på och omkring skolan involverade oss alla i familjen även utom skoltid. Dit hörde i högsta grad Vasaloppet.

På den tiden fungerade skolbespisningen på Strandens skola som en första anhalt efter målgången för alla vasaloppsåkarna. Dit kom de lätt förvirrade och med den särpräglat hasande gångstil som brukar sitta i flera timmar när man väl lyckats få av sig skidorna. Där fick de så äntligen sätta sig ner ett slag efter vedermödorna i spåret. Det bjöds på lite fika i lugn och ro innan det blev dags att leta reda på sin utrustning. Den hade redan tidigt på morgonen körts ner med lastbil ifrån startplatsen i Sälen och sorterats i de stora fållorna runt omkring på skolgården. Det var bara att hitta rätt startnummer, plocka åt sig sin ryggsäck och sedan kliva på den rätta bussen. Startnumret bestämde var man skulle få sin inkvartering och middag.

Men Vasaloppet började långt i förväg för vår familj. Far arbetade många sena kvällar som så många andra frivilliga med att ställa i ordning allt inför SÖNDAGEN. Skolans egen bespisningspersonal brukade också ofta ställa upp och jobba på Vasaloppsdagen. Men det behövdes ju så väldigt många fler. Vi barn fick också gärna hjälpa till så gott vi kunde.

Jag måste ha varit omkring 10 år gammal när jag fick mitt stora hedersuppdrag. Mitt bland kändisar och blåbär skulle jag få servera kaffet ur en jättestor kopparpanna. Utvald till detta glansfyllda uppdrag snurrade jag omkring hänfört lycklig flera timmar bland stelfrusna och tacksamma skidåkarhjältar med och utan medaljplacering. Kaffet gick åt fortare än vi hann koka ibland och kilovis med runda goda vetebullar försvann som en avlöning. Många slängde i sig vasaloppsbullarna med darrande händer och en glupande hunger. Man förstod att de utnyttjat sina kraftreserver till bristningsgränsen i kampen om en bra placering. Eller kanske för att över huvudtaget kunna genomföra sitt självpåtagna mandomsprov.

Till skolbespisningen kom ju också en och annan välkänd skidåkarstjärna. Kanske förlorade de sig medvetet i massan av vanliga motionsåkare för att slippa undan närgångna pressrepresentanter men visst var det höjdpunkter för oss barn. Våra anteckningsblock kunde ibland ståta med välkända namnteckningar.

Det är synd att jag inte har alla dessa autografer kvar. Vi tävlade om vem som lyckades skrapa ihop flest autografer. Många var därför också de "blåbär" som stapplade in långt efter mörkrets inbrott och lite chockade men förtjusta fick skriva autograf åt oss.

Det var en kille som jag särskilt kommer ihåg på grund av det blåbärsisiga skägget, mustaschen som frusit fast över munnen och den karakteristiskt vasaloppshasande gången. Han tittade ner på mig i totalt oförstående när jag ryckte honom i armen:
"Snälla farbror, skriv en autograf?"
Och visst gjorde han det. Med tårarna rinnande och snörvlande något som:
"Men jag har väl...aldrig i mitt liv,..lilla barn!"
Jag tror faktiskt att han bestämde sig för att åka fler gånger.

Vasaloppet växte mycket fort. Bara något år senare vällde också många flera vasaloppsåkare in till skolbespisningen. Dessutom var ett stort antal av dem försenade i spåret av vädret och dök inte upp förrän framåt natten. Det året hade far redan i förväg ställt i ordning alla tillgängliga skolsalar och korridorer. Alla dessa åkare måste ju ha någonstans att rulla ut sina sovsäckar när de äntligen kom i mål.

Vi barn hjälpte till med kaffe och bullar ända långt in på kvällen. Så blev vi hemskickade i säng med trötta värkande fötter. Mor och far och alla andra vuxna fortsatte utskänkningen. Far for dessutom runt som ett "skållat troll" för att hitta sovplatser åt alla senkomna. De var inte alltid så lätt att komma till tals med heller. En del var så slutkörda att de inte visste vad de hette. Mycket mindre var de var någonstans eller vart de skulle. Far fick lov att titta på nummerlappen som var så lagom svårläst i ficklampssken och full av blåbärssoppa. Så fick han leda dem till rätt utrustning och se till att de fick en plats att slockna på. En del hade mer eller mindre allvarliga besvär med frusna fötter och ansikten. Det gällde att ordna så att de fick ordentlig hjälp med upptiningen.

Alla sovplatser på skolan var fyllda innan far kunde stänga, släcka och gå hem och lägga sig. Då var också vårt eget vardagsrum fullt av snarkande senkomna åkare. Ja, hela vårt hus var upplåtet till nattgäster.

Ungefär vid 2-tiden den natten väcktes vi allihop av rop och dunsar på dörren. När far öppnade stod där en mycket desorienterad och pannlampeförsedd vasaloppsåkare. Han hade lyckats ta sig uppför vår entretrapp med skidor och allt. Kanske trodde han att det bara var en av många uppförsbackar. Helt igenfrusen var han med långa blålila istappar hängande i skägget. Tänderna skallrade. Han frös. Efter många försök fick han ur sig:
"Urschäkta - men åt vicket håll ligger Mora?"
Det lät som han kom rätt långt söderifrån.

Vilket projekt det blev. Bara att få av honom skidor och stavar och baxa in honom i huset. Han var helt genomfrusen och kunde knappast gå själv. Vi ledde in honom i köket och lyckades få i honom lite varm buljong. Det var förstås fullt med nattgäster i alla våra rum men killen undrade om vi inte hade plats över i pannrummet. Där var ju varmt och skönt! Sagt och gjort. Vi hjälpte honom nerför källartrappan. Bredvid den vedeldade dånande pannan kurade han ihop sig på en madrass och somnade gott med alla kläder på och inrullad i extrafiltar.

Jag kommer ihåg nästa morgon också. Alla vasaloppsåkare stönade omkring i köket med olika grad av träningsvärk medan mor ordnade med frukost. Man köade till vår telefon för att ordna med transporter och andra praktiska ting. Inte förrän fram på förmiddagen kom någon ihåg att gå ner och väcka vår allra senast ankomne gäst. Han satt där bara och väntade på att någon skulle dyka upp. Han var fortfarande lite förvirrad och lätt osammanhängande i tal och gester men hyfsat upptinad ändå av värmen därnere. Vad strålande glad han blev när han fick veta att han faktiskt hade klarat av att ta sig ända in i MÅL!

Till lunch satt han och berättade om sina upplevelser i spåret. Han och hans vänner hade gjort upp eld, grillat korv och tagit det allmänt lugnt till att börja med. Sedan hade de verkligen börjat tävla den sista biten trots att det blev så sent. Fast några hade förstås avbrutit loppet och åkt direkt hem. Själv var han ju otroligt envis - som vi ju redan hade förstått. Ändå trodde han inte att han skulle kunna göra om sin bedrift. I alla fall inte utan väldigt mycket mera träning och förberedelser. Han ringde till sin familj för att tala om att han var i "säkerhet". De hade så klart varit hemskt oroliga. Far hade förstås redan ringt till Sekretariatet tidigt på morgonen. Han ville ju inte att någon av våra nattgäster skulle bli rapporterad som saknad eller så.

Vi barn hade alltid lov från skolan hela måndagen. Och tur var väl det. För när alla åkare gett sig av så såg det inte så roligt ut i skolsalar och korridorer. Man hade bara måndagen på sig att städa och ställa tillbaka bord och stolar på rätt plats. Allt som var kvarglömt samlades ihop i skolans källare. Hela berg av kläder och prylar sorterades. Ibland väldigt dyrbara saker. Det som var ordentligt märkt med startnummer eller namn och adress skickades tillbaka. Men resten? Ja, jag vet inte vad som hände med det. Allt jag vet är att Vasaloppet definitivt inte var slut och över på en vecka. Inte ens på den tiden var det så.

Idag kan jag mycket väl förstå att organisationen kräver många anställda och ännu fler ideellt engagerade. Man har numera ändrat på många regler och arbetsordningar. Speciellt vad gäller deltagarnas hälsa och säkethet och mycket till det bättre. Jag har inga synpunkter därvidlag om skillnaden mellan nu och då. Jag är bara tacksam för alla mina upplevelser och roliga minnen från Vasaloppets 60-talscirkus. Ändå framstår gemenskapen bland alla dessa aktiva och alla de ideellt hårt arbetande människorna som den viktigaste erfarenheten för mig. Vasaloppet idag må vara ett evenemang med stora fördelar på alla sätt för hela vårt land. Men visst består det fortfarande av så mycket mer än den gigantiska och hårt mediabevakade skidtävlingen.