| Algot var yngst av fem bröder hemma på gården. År 1908 var han sex år gammal och fick för första gången följa med Far till marknaden. Händelserna omkring denna begivenhet blev för Algot något mycket stort som han aldrig skulle glömma. Det var nämligen så, att om gossen nu prompt ville till marknaden då fick han vackert ta och bekosta resan själv - åtminstone vad gällde fickpengar. Hans Far var stenhård på den punkten. Familjen hade det på den tiden inte allför fett. Det fanns bara inte rum för extra marknadspengar. Far ansåg det nog också vara bra för gossen att lära sig något litet om pengars värde och eget ansvar. Algot gick till granngården. Grannen var välbärgad och en väl ansedd man i byn. Algot hade ofta sett honom göra affärer både med Far och andra. Penningaffärer med reverser och kontrakt och kvitton. Far själv hade ju bevars vid ett tillfälle lånat slantar och kommit hem med noggrant präntade papper. Algot hade funderat över detta förut. Nu med marknaden så nära förestående måste han ju också hitta på något. Varför skulle inte också han kunna? Om Far nu ändå tyckte att han redan var så "stor" som han brukade påstå. Beslutsamt knackade han därför på hos grannen. - Jag kommer i affärer, sa han och klev in över tröskeln. Mössan åkte av och han bockade artigt. Grannen, som själv öppnat dörren efter ett myndigt "stig på", drog lite på munnen. Men gossens allvarliga blick fick honom att harkla sig och fundersamt ta sig om hakan. - Kommer du för din Fars räkning, pojke? - Nej, för min egen. Nu log grannen lite igen. - Jaha, vad kan jag göra för dig då? - Är det månne möjligt att få låna en liten marknadsslant? Grannen kikade häpet och förbryllat ner på den lilla ivriga men sammanbitna parveln. - Ett lån? - Ja, jag tänkte jag kunde betala tillbaka nästa vecka. - Nja du, sa grannen tveksamt och det blev tyst. Algot höll andan nu. Det här var enda chansen. Av Far och Mor fick han inga pengar, det visste han. Veckoslant brukade han få. För alla hjälpsysslor han gjorde därhemma. Den var förstås redan spenderad på bröstsocker och annat nödvändigt. Åka till marknad utan ett enda litet öre på fickan var ju ingen större idé det heller. Bara gå omkring och sukta en hel dag. Nej tack. Grannen böjde sig ner lite och såg honom rakt in i ögonen. - Är du beredd att göra en rätt och laglig affär då? Efter konstens alla regler förstås, sa grannen och blinkade lite? Algot blev lite fundersam. Nog hade väl grannen råd ändå? Det var ju inte frågan om så stor slant direkt och Far brukade ju säga att "det dröjde nog innan man såg kistbotten i granngården". - Ja, vad menas med en sådan affär då? Han grinade lite osäkert mot grannen och snurrade mössan i händerna. - Ett lån är ett lån, pojke! Vi får se till att skriva revers, med 6 procent ränta, från dags dato. Vad sägs? Han rätade på sig, vände helt om och började gå runt i rummet. Algot bligade oroligt och följde honom med blicken. Det verkade mycket allvarligt det hela. Men "affär är ju affär". Det hade han ju hört Far orda om så många gånger. - Du får se till att betala tillbaka i tid, gosse. Men vänta lite nu. Vi kan ju ordna det så att du arbetar av skulden här hos mig. Mitt i vårsådden är vi och nog kan det komma väl till pass att få ett handtag på gården. Vad säger du? Ska vi säga... Och grannen lade ut texten, ordade om lön per timme, avdrag för middagsrast och räntetillägg mm. Till slut förstod Algot helt klart och tydligt att nu hade han en lagriktig och rättsligt korrekt överenskommelse på hand. Eller gjorde han verkligen det? Förstod han sådant? En 6-åring på den tiden? För grannen rörde det sig säkert om en veckas hjälpreda på gården i bråda tider. Kanske en extra vecka kunde fås ut av "räntetillägget". Gossen var ju duktig så liten han var. Van att hjälpa till hemma hos sig och snabb på foten. Ingen dålig affär. Och slanten det hela kostade var ju försumbar. Grannen halade nu upp sin stora svarta smålandspung ur bakfickan och gav pojken ett förtroligt leende. - Vi gör väl upp på en gång då, eller..? Röd i ansiktet sträckte Algot upp sig och log tillbaka. Nu var han redan stor. Det kändes ända ner i tårna. Han var Låntagare och han skulle minsann se till att betala tillbaka ordentligt. Han skulle visa Far att "bra karl reder sig själv". Far kunde sitta där med sin snålpung. Själv skulle han följa till marknaden och ha riktigt roligt. Inte kunde Far tycka illa vara heller. Det hela var ju en affärsuppgörelse på vuxet vis. Han kände sig mycket vuxen när han sträckte fram handen och grannen slog av på handflatan. - Så där ja, kom här ska vi se då. Här ska skrivas revers, utbrast grannen med allvarlig uppsyn och slog sig ner bakom skrivbordet. Långsamt och utstuderat togs skrivdonen fram, revers präntades och Algot fick skriva sitt namn på den prickade raden. Han hade precis lärt sig att med tungan som styrfjäder plita sitt namn med snirklig skrivstil. Lutande och darrigt visserligen men läsligt ändå. - Här har du slantarna nu pojke, sa grannen och räknade högtidligt upp summan i Algots utsträckta hand. - Tackar, tackar, jag kommer väl klockan sex på måndag morgon då, sa Algot och bockade. Grannen bara skrockade godmodigt. - Ja, du kan göra affärer du, sa han och Algot rodnade av stolthet. Han skyndade sig hem till Far för att berätta och för att visa upp marknadspengen och kontraktet han fått med sig. Tänk om man kunnat se minen på hans Far, när han förvånat ögnade igenom reversen, som gossen så stolt förevisade. Men man kan ju göra sig en föreställning om vilket intryck detta gjorde på honom. För Algot själv var det i alla fall en händelse som framstod klar och tydlig för hans innersta i hela hans liv. Ja, som till och med blev en av orsakerna till hans vuxna intresse för affärer över huvud taget. Far tog med sig papperet och sonen in på kammaren. Han satte på sig glasögonen och tog sig en ordentlig titt på kontraktet. Algot stod tyst bredvid och väntade fastän det kröp i honom av iver att få berätta för Far om allting. Ändå höll han tyst och väntade. Han ville inte visa sig barnsligt ivrig. Dessutom fanns en liten gnutta oro i maggropen. Tänk om Far hittade något i handlingen som inte var riktigt bra? Till slut tog Far av sig glasögonen och såg på sin entusiastiskt rodnande lille son. - Ähum, tja, du tycks ju veta hur saker och ting går till. Men... Han tystnade och tittade fundersamt på sonen. - Det blir ju en väldigt dyr fickpeng det här. Det förstår du väl? Med ränta till så kommer du säkert att få jobba hela veckan. Algot spärrade upp ögonen. - Hela veckan? - Ja, det verkar så, ja. Det sa han väl inget om förstås?, undrade Far som nu började se en aning irriterad ut runt ögonen. - Nej, det hörde jag inget om. Jag trodde ju jag skulle få lov att hjälpa till hela måndagen men... - Ja ja, du klarar ju säkert av jobbet i alla fall, sa Far och strök sig allvarligt över munnen och suckade. - Du får väl följa till marknaden i morgon då. Med egna pengar. Men var rädd om dem du. Så dyra som de slantarna är. Algot fick verkligen slita för att betala tillbaka sitt lån. Far lade inte ett enda finger emellan för att lindra plågorna för minsta sonen som ville vara så vuxen. Nej, snarare verkade han mer och mer tycka att det hela var en nyttig och bra läxa för den lille. Nu fick han lära sig vitsen med att vara noggrann och försiktig med allt det finstilta i varje överenskommelse. Däremot blev Mor under en lång tid närmast ovän med granngården, för deras fräcka sätt att utnyttja pojken. Ändå gjorde hon inget åt det. För så var det ju på den tiden. Ungar skulle lära sig den hårda vägen. Tänk vad den läxan satt i länge. Algot hann bli vuxen och få egna barn och barnbarn innan han kunde skratta gott åt händelsen. |