Det var en gång en liten bibliotekarie som inte hann med. Varje morgon skyndade hon sig så mycket hon kunde men missade nästan alltid bussen ändå. På jobbet fick hon springa, med famnen full av böcker, för att hinna med. Inte bara en gång om dagen utan för det mesta. Alla låntagare stod snällt i kö och väntade medan hon sprang. Om telefonen ringde så hann hon ofta inte ens med att svara.
- Tur att jag har så starka fötter, brukade hon säga och skratta lite förläget.
De gick som trumpinnar hela dagarna fram och tillbaka, ut och in mellan bokhyllorna.

Ibland -nåja, väldigt ofta faktiskt - drömde hon sig bort. I böckernas underbara värld fanns ingen stress, inga krävande barn med tider som hon måste passa och ingen muttrande make bakom morgontidningen vid frukostbordet. Där var alltid vackra landskap att njuta av och fantastiska människor att umgås med. Nästan i varenda bok fanns någon hon kunde se upp till, bli förälskad i eller skratta med. Hon var en inbiten bokmal.
- Det är ju bara bra att läsa mycket när man har ett jobb som jag, eller hur?
Inget dåligt samvete i hela världen kunde få henne att ge upp sina utflykter i litteraturens imaginära universum.
- Förresten är det ju min enda hobby. Och en hobby måste man ju ha!

Det hade hon läst någonstans. Någonting om människans säkerhetsventiler och förmåga att bevara sina själsförnödenheter i vårt moderna samhälle. Visst var tempot högt och visst var det många som "gick in i väggen". En hobby kunde hjälpa, hade hon läst. Någonting alldeles eget skulle det vara. Det stämde också så bra med fantasivärldarna hon besökte varje dag. Ingen annan såg ju det hon såg eller upplevde det hon upplevde. Hennes alldeles egna små äventyr var det. Det enda lilla smolket i bägaren var just det att hon inte hann med. I bokens våld förlorade hon sig nämligen ofta helt och hållet och klockan gick fortare och fortare. Allting blev lidande.

Hon ansträngde sig verkligen. Gick upp en timme tidigare t ex. Det fick bara till resultat att hon somnade före godnattstunden i TV. Barnen var inte roade. Mycket jämmer och elände följde. Hon fick prova något annat. Hon höll sig vaken sent. Smög ut i köket med sin bok när resten av familjen hade somnat. Där satt hon sen timme efter timme. Nästa morgon var inget så vackert precis. Speciellt inte hennes rödkantade ögon med sina tunga mörka hängpåsar. Den vanligen så morgontrumpne maken lade ner tidningen och yttrade två hela meningar.
- Gudars skymning, så du ser ut! Är du sjuk?
Hon fick pröva något annat.

Lunchrasten den dagen var inte rolig. Till slut klämde hon fram med rena rama sanningen, rakt i ansiktet på sina kolleger.
- Jag får aldrig tid för mig själv, inte någonstans, och allt jag egentligen vill är bara att få lite tid att läsa.
Kollegernas undrande miner och småleenden sa henne att de inte riktigt hade samma problem. Antingen var de tydligen så trötta på bokdamm och fiktiva historier, att läsning var det sista de tänkte ägna sin fritid åt. Eller så var de ena riktiga hejare på att snabbläsa. Hon undrade hur det gick till ibland men det var ingenting för henne. Aldrig i livet skulle hon kunna rusa omkring bland miljöerna och knappt hälsa på folk i persongallerierna på det sättet. Nej, hon var en njutare! I alla fall fanns tydligen inget råd att hämta i det gänget.

Hon måste lösa detta ensam. Det stod nu klart för henne. Hur skulle hon då få mera tid? Kanske det inte var själva tiden som var felet ändå? Kanske det var sättet hon använde den på? Kunde det vara så enkelt? Hon fick prova sig fram. Till att börja med tog hon reda på vad hon var bra på, tyckte om att pyssla med eller bara fick henne att må fint. Svaret på allt var: böcker! Kruxet var ju att det på något sätt kändes så fult, oansvarigt och rent ut illegalt på något sätt, att läsa sig bort från verkligheten. Om så bara en liten stund varje dag. Det fanns ingen tid för det helt enkelt. Men om man bara kunde hitta ett sätt att få själva uppgåendet i böckernas underbara intriger att kännas som ett betydelsefullt jobb. Någonting som också omvärlden kunde förstå och få respekt för. Hon grubblade. Hon tänkte. Som i en dimma gick hon omkring på jobbet och hemma. Barnen och maken klagade för döva öron. De fick laga sin mat själva. Kollegorna började ana ugglor i den berömda mossen och kom med små trevare.
- Hur är det, lilla vän? Mår du bra nu för tiden? Hur har du det hemma?

Efter ett par veckors hårt tankeslit och mental utsorteringsmöda vaknade bibliotekarien en morgon. En mycket vacker och betydelsefull morgon. Hon hade det! Trägen vinner! Den som väntar på något gott! Man ska aldrig ge upp! Hon hade det verkligen - lösningen! Till och med efter noggrann och självkritisk inspektion så visste hon faktiskt vad hon hade att göra. Det var så enkelt. Varför hade ingen sagt något? Hon var ju som klippt och skuren för detta. Redan samma kväll skulle hon börja. Detta skulle bli hennes nya hobby. Hon skulle kunna göra den till vad som helst. Bara hennes fantasi kunde sätta gränserna. Och den hade ju för det mesta ingen synbara sådana. Det bästa av allt var att hon inte skulle behöva överge sina älskade böcker heller. Nej, precis tvärtom var det. En djupdykning rakt in i prosans uppdiktade irrgångar toppade hennes nya kvällsaktivitetsplanering.

Så kom det sig att med vässade formuleringar och en glödande pennföring gjorde vår bibliotekarie sin författardebut med en dräpande historia om stressade yrkesarbetande mammor. Boken mottogs med stort intresse, respekt och en aning avund. Livet lekte. Allt var precis som hon hade drömt att det skulle vara. Familjen var stolt över henne och gav henne andningsutrymme och tanketid så ofta de kunde. Nästa bok skulle förstås bli en riktig höjdare.

Så mycket tid hon fick för sig själv! Tänk så det kan bli!