Det var en gång en liten fågel som hade den allra vackraste stämma du kan tänka dig. När den sjöng så förvandlades vinter till vår och natt till ljus dag. Ingen som hörde den kunde annat än le och skratta lyckligt mot sin omvärld hur eländig den än tedde sig.

Många försökte fånga den lilla fågeln men det lyckades aldrig. Den var mycket snabb och vaksam, och lät ingen komma för nära. Det finns väl fler ställen att slå sig ner och sjunga på, tycktes den tänka varje gång någon försökte få tag i den. I ett nafs var den borta. Ingenting verkade kunna locka den att sitta kvar på sin gren tillräckligt länge för att man skulle hinna smyga sig nära.

Ryktet gick över land och stad om den lilla skönsångaren. Var bor den någonstans, frågade man varandra? Det var ingen som visste. Men teorier hade man och många, många tillbringade dagar och veckor med att leta på alla möjliga föreslagna platser.

Så lätt var det nu inte att hinna ifatt den. Den lilla fågeln var fri. Fri att flyga som den ville och fri att stanna till ett slag när den ville sjunga. Snart hade varje stad och varje by fått ett besök. Den stannade inte länge. Bara tills någon försökte fånga den igen.

Många beundrade den lilla fågelns känsla för frihet och vägran att låta sig fångas in. Tänk om man själv orkade uppträda så konsekvent. Om man kunde vägra låta sig ledas i band av chefer och styrelser, kolleger och vänner, av samhället och familjen och... och... Där ungefär var det en del som drog efter andan och såg sig skamset omkring. Så får man ju inte säga eller ens tänka. Nej, åtminstone familjen är då helig för mig, det har jag alltid tyckt! I vår familj är vi alla fria - demokratiskt fria! Ja, hela vårt land är ju demokratiskt och fritt egentligen.

Belåtet gladde man sig en stund åt sitt eget lyckosamma liv i ett lyckligt land. Man såg med överseende på den lilla fågeln som sjöng så ens hjärta ville brista. Den stackaren, så ensam den är och ingen fast boplats har den säkert heller. Tänk att flaxa runt i tillvaron på det sättet och så helt utan ordning och regler för sitt verk. Hu då! Så vände man sig om och fågelsången blekande bort i öronen och blev till bakgrundsmusik för vardagsrutinerna.

Den lilla fågeln brydde sig aldrig om ifall den hade publik eller satt där mol ensam i en tall. Den sjöng för den ville det och mådde bra av det. Den måste ju sjunga. Hur skulle den annars leva? Om den stannade en stund på en plats eller inte spelade ingen roll för den. Den levde sitt eget fågelliv bäst den kunde och struntade naturligtvis helt i andra varelsers tankar och åsikter.

Ett fågelliv är kort och tiden gick som den alltid gör. Inte var det någon som upptäckte att den lilla fågeln en dag var borta. Nej, det dröjde länge tills man en dag vände sig till varandra och frågade efter den. Och nej, ingen hade skymtat den eller hört sången på länge. Kanske den hade flyttat. Den har ju varit borta nu sedan... Ja hur länge kunde man inte riktigt räkna ut.

Snart letade man överallt efter fågeln. Någon hade lyckats spela in den vackra sången och nu började man spela upp den överallt. Kanske skulle det locka fram den igen. Men ingenting man gjorde lyckades med detta. Fågeln var försvunnen ... borta.

Alla längtade efter den nu. Man talade om den vackraste sången man någonsin hade hört, och man skrev om den lilla fågeln. Teorier lades fram om var den fanns och om den var död eller hade flyttat. Ingen visste säkert. Kunde man klara sig utan fågelsång i vardagen? Radion spelade den lilla fågelns musik dagarna i ända och man torkade i smyg bort en tår i ögonvrån. Man saknade verkligen den lilla fågeln.

Vart hade den nu tagit vägen? Jo, längst inne i skogens mörka djup satt den högt upp i en tall och sjöng. Den sjöng för sin maka, för sina fågelvänner och grannar. Den sjöng för sin familj. Den sjöng för den stora djupblå himlen där ovanför, och rakt ur sitt bröst sjöng den sina allra vackraste fågelkänslor för alla som ville lyssna.

Den lilla fågeln hade byggt ett bo i tallen och flög inte mera runt överallt. Inte nu när den hade en liten maka som låg där på de små äggen och ruvade och lyssnade på sången. Inte brydde den sig om folket i byarna och städerna, som letade och längtade. Hade man nu kunnat fråga den vad den tyckte om allt ståhej med radion och insändare i tidningen och allt - ja, då hade den väl skrattat. Kanske tyckte den synd om folk som inte kan göra sin egen lycka, utan måste lita till andra för att må bra. Kanske suckade den över sådana varelser som stängde in sina känslor och slet ont i vardagen, utan att någonsin sjunga ut vare sig sorg eller glädje. De som inte hade någon sång - var fick de sin glädje ifrån? Kanske den lilla fågeln undrade över folket i byarna och städerna. Eller kanske den helt enkelt inte brydde sig.

Efter en tid glömde folket ändå bort den lilla fågeln. Man oroade sig inte längre, utan återgick till den vanliga rutinen med familj och jobb och ledigt och jobb och helg och så vidare. Fågelsång var inte längre så viktigt. Vardagen blev lite gråare, men det var man van vid att den skulle vara. Humöret sjönk hos alla och vissa blev rent deprimerade. Men det visste man ju var vanligt nu för tiden. Livet var tungt, men det skulle det ju också vara ibland. Allt har ju sin förklaring i ett modernt samhälle.

En del blev nu ena hejare på att diskutera och hitta anledningar och orsaker. Man utforskade möjliga tendenser och drog upp diagram på utvecklingen och visste snart mycket mer om sin värld. Konsten att må bra blev till en egen vetenskap, och alla fick nu börja lära sig att hjälpa sig själva.

Men det fanns dem som inte glömde. Sången fanns i deras huvuden och letade sig ut i deras musik och dikter. Några skrev böcker, andra sjöng så ofta och så bra de kunde. Fågelsången hade för länge sedan tänt en gnista i deras bröst och den brann där ännu.

Det var just dem som en vacker sensommardag också först fick syn på den lilla fågeln igen. Den var tillbaka. Med sin outgrundligt vackra sång satt den högt upp i en tall och sjöng rakt ut i luften. Ja, det var en ovanligt vacker sommardag, och det fick deras hjärtan att blomma upp i ett slag, och det är ju klart att sången hjälpte till. De gladde sig över den lilla fågelns återkomst, och lyssnade ivrigt och log lyckligt. Vad livet ändå är förunderligt skönt och behagligt ibland!