Min storebror var där. Han tog emot mig överlycklig, kramade om mig och ledde mig ut - ut i den fria världen. Jag trodde att mitt hjärta skulle brista av alla känslor som bara överföll mig. Sverige – det var fullt av främmande dofter och det nordiska solljuset, som var så vitt, nästan kallt. Det var så underbart och skrämmande på samma gång. Storebror var min enda fasta punkt i allt det främmande och han hade räddat mitt liv, varit min styrka och min ledsagare. Jag hade inte funnits till idag om inte han hade hjälpt mig.

Jag träffade storebrors fru och hennes bror. Vi bodde över hos dem några nätter. Sedan följde jag med storebror och hans fru till Orsa där de har sitt hem. Efter någon vecka tog han mig med till Stockholm, för jag måste ansöka om ett visum. Det var en skrämmande upplevelse att sitta i förhör hos immigrationspolisen. Varje minut trodde jag, att de skulle slänga mig i en cell. Eller skicka mig tillbaka till Irak och en säker död. Poliser går ju inte att lita på? Det visste jag ju så väl. Och nog hade de väl kontakt med Iraks polis, och kunde skvallra om att jag flytt till Sverige? Men min bror var med mig, han hjälpte mig och pratade bort min rädsla. Han förklarade, att den svenska polisen tål att höra sanningen. Sanningen, skulle jag tala om för dem hur det egentligen hade gått till? I fängelset, tortyren, ja - allting?
- Du måste berätta sanningen för dem, sa min bror.
Det gjorde jag till sist, med stor rädsla och ängslan. Men jag gjorde det. Jag litade på min bror.

Jag fick visum för tre månader. Det ersattes senare av ett som räckte i sex månader. Och till slut fick jag visum för tre år.

Sakta började mitt nya liv att ta form. Telefonen blev min livlina till barnen, som var kvar i Irak. Det skulle ta mycket arbete och tid innan jag fick återse dem. För att inte tala om ångest och ängslan. Under tiden talade jag med dem och med min mor när jag kunde, på telefonen. Vi vågade inte prata så mycket, för telefonsamtalen kunde avlyssnas. Saddams regim drev Irak till den ena krisen efter den andra. Förhållandena för mina barn och föräldrar i Bagdad blev gräsliga. Min far tvingades att sälja bostaden till slut och flytta därifrån. Jag försökte följa med i vad som hände via nyheterna, som sipprade ut till Sverige, men det var inte mycket man fick reda på. Samtalen från min mor kom alltmer sällan. Jag visste ingenting säkert. Det var en orolig och ångestfylld tid.

Jag började lära mig svenska. Det är ett besvärligt språk, men jag studerade mycket. Jag jobbade ju för ett nytt hem och ett nytt liv för min familj. Efter tre år fick jag permanent uppehållstillstånd, och mina steg blev lite säkrare till och från skolan. Nu hörde jag inget alls från mina nära i Irak under långa perioder. I Sverige blev nyheterna därifrån mer och mer dramatiska. Till slut föll Saddams regim, till stor glädje och lättnad för så många. En kort tid efteråt fick jag telefon från min mor:
- Nu kan jag äntligen tala om det för dig. Din man och din son har blivit dödade av polisen.

Under en lång tid hade hon inte vågat säga någonting över telefon, men nu kunde hon äntligen få ur sig de hemska orden hon burit på. Min andre man, min gode snälle make var död. Och min son var död, han också. Han blev bara 10 år. De hade åkt bil, när de blev förföljda, påkörda och dödade av Saddams polisagenter. De blev offer i det onda kriget båda två, och jag var änka.

Mina andra två barn var kvar i Irak, men de hade blivit mer eller mindre kidnappade av sin far (min första man). Hur skulle jag då kunna sörja mina döda? Mina andra barn behövde ju en stark och trygg mor, som kunde hjälpa dem till ett liv i frihet utan misshandel. Det dröjde fyra år innan jag äntligen fick träffa dem igen. Då kom barnen hit till mig.

Storstadsbarnet
Mitt i Bagdad, Iraks hjärta, växte jag upp. Vår familj var stor; tolv syskon, mamma och pappa som bodde tillsammans. Jag var nionde barnet, och det var trångt. Vi hade två rum och köket var en bänk vid ena väggen. När vi skulle sova, lade mor ut madrasser på golvet, tätt ihop, till en enda syskonbädd. Jag kommer ihåg kvällarna med mycket fniss och viskande. Ibland kivades vi och mor fick säga till. Men vi sov gott och tryggt nära tillsammans.

Far arbetade på vägbyggen och hans lön var inte stor, trots att han så småningom steg i graderna. Mor hjälpte till ekonomiskt med att jobba på marknaden ibland, där hon köpte och sålde konfekt. I stort sett var vi en vanlig familj som bodde i två rum i den fattiga delen av Bagdads centrum. Jag var liten och förstod inte så mycket mer, än att mor alltid var så trött, så trött. Det var mina syskon som stod mig riktigt nära, och så far, förstås. Han hade ett gott öga till mig. Min far var mycket snäll mot mig och jag vet att han fortfarande alltid står på min sida. När jag var 20 år blev far sjuk. Han fick stroke och mor fick ännu mer att göra.

Ibland berättade hon för oss, om hur det gick till när de träffades. Jag tyckte det var som en underbar kärlekssaga. Det var på marknaden. Hon hade gått dit för att handla och träffa bekanta. Efter ett tag blev hon törstig, för det var en ovanligt varm dag. Hon såg sig omkring och fick syn på ett marknadsstånd där man sålde saft. Då skyndade hon sig fram och köpte lite, av en mycket trevlig och glad ung man. Det var min far. Det var så det började, nästan som lite av en slump. De hade inte särskilt mycket pengar att försörja en familj på. Ändå lyckades de få ekonomin att gå ihop på något sätt. De hade mycket kärlek.

I min barndoms värld var det fullt av skratt och syskongräl och mera skratt. Lillebror, lillasyster och jag lekte tillsammans med många andra barn. Vi hade nära till marknaden och stadens affärsgator. Jag växte upp som ett riktigt storstadsbarn. Vi hoppade hage, lekte kura gömma och kull. Vippa var ett spel bara för pojkar, men jag tyckte också det såg roligt ut, trots att jag var flicka. Jag blev riktigt bra på det, men jag fick ju bara lov att spela med mina bröder.

Idag har mina föräldrar bara en son och sex döttrar kvar i landet. Min storebror försvann först. Han var 18 år och en socialt medveten, ung man. Han såg orättvisor klart och uttalade sitt motstånd mot Saddams politik. Kommunist, ja kanske var han det. I varje fall tog han ställning öppet emot den rådande regimen. Stark har han alltid varit, min bror. Han vägrade att inrätta sig i en sjuk värld, och har alltid arbetat för att förbättra tillvaron för folket i landet. Idag, när Saddams regeringstid äntligen är över, är storebror tillbaka i Irak. Han arbetar fortfarande politiskt, och gör vad han kan i parlamentet.

Bagdad var i högsta grad en ohälsosam stad att leva i under Saddams tid. Hans regim hade sina spanande ögon på de unga radikalerna och jagade dem. Storebror tvingades att fly. Först till Grekland, innan han till slut fann vägen till Sverige. Han höll kontakten, åtminstone med mig. Vi talades vid i telefon och jag fick veta vilken dag och på vilken plats jag kunde träffa honom. Det var till Kurdistan, i norra Irak, han tog sig för att träffa mig, sin syster. Han var angelägen om att höra sig för om hur familjen hade det. Jag reste dit och träffade honom flera gånger. Vi höll kontakt hela tiden, fast jag fick passa mig för polisen. Min storebror var alltid orolig för mig. Han ville också så gärna ta hand om mig och hjälpa mig.

Bröllopet
Jag blev bortgift med min första man ett par år efter att storebror hade flytt ur landet. Jag var 18 år och kommer mycket väl ihåg det. Det var 1987 och far ställde till ett stort bröllop för mig och min blivande man, som var min kusin. Han och hela hans familj och umgänge var strikt traditionella. Vårt bröllop följde helt och hållet de gamla ritualerna. Det var både på gott och ont.

Första dagen var det fest för alla kvinnor i släkten hemma hos mina föräldrar. Där fanns tårta och mycket mat och dryck. Alla hade sina vackraste kläder och var stilfullt målade. Underbara hennafärgade mönster prydde våra händer. En väninna till mig som hade salong, gjorde hembesök för att kamma mitt hår och måla mig och mina systrar. Brudgummen stod för inköp av alla kläder och smycken av guld till kvinnorna i min familj, helt enligt traditionen. Det var en fantastisk och glittrande fest.

Andra dagen fick jag åka till salongen tidigt på morgonen, för att klä mig i vit bröllopsskrud med slöja. Mina systrar, systerdöttrar och väninna skulle också kläs upp. Allt detta tog nästan hela dagen. Sedan blev vi hämtade i stora bilar som tog oss tillbaka till min fars hus.

På kvällen anlände brudgummen själv i limousin prydd med massor av blommor. Han var uppklädd och hade tagit med sig en musikgrupp, som stod för underhållningen. Nu fick vi – brudparet – sitta stilla och titta på alla bröllopsgästerna. De dansade och kalasade på ännu mer mat och dryck. Efter någon timme var det dags att fortsätta bröllopsfesten i brudgummens föräldrahem. Så de tog mig och förde mig dit. Där satt jag sedan, i ett rum med bara kvinnor. Hans familj hade ordnat med en särskild kock som stod för all mat. Vi kvinnor hade en egen liten fest inne hos oss, men nu var jag så nervös att jag inte kunde få ner en enda bit mat. Jag hade hört många historier om vad som skulle hända när det blev natt. De gjorde mig livrädd, men jag hade inget val. Det var traditionen som uppmanade mannen att besegla äktenskapet inför vittnen. I det andra rummet var massor av folk – gäster – som dansade och sjöng hela kvällen.

Sedan förde de mig till brudkammaren, där jag fick invänta min äkta man och alla hans släktingar och bekanta, som skulle vara hans vittnen. Det var en lång och nervös, för att inte säga skräckfylld, väntan fram till midnatt. Då kom de, brudgummen och alla hans vänner, kusiner och farbröder...

Allt det som hände därefter hör till de saker, som jag fortfarande gör mitt bästa för att glömma och komma över. Traditionerna bestämde helt och det fanns absolut ingenting jag kunde göra för att slippa undan. Det var en av mitt livs allra värsta händelser och jag vill aldrig någonsin mer tala om det. Det känns bara så skönt att min dotter numera bor här i Sverige, och inte i Irak.

Min man hade en mycket traditionell syn på en hustrus plikter. Ofta var han rent ut sagt elak, våldsam och dum mot mig. Frun skulle stanna hemma och sköta hushållet och barnen. Hon och barnen skulle också tåla rejält med stryk, om de gjort något mannen ansåg opassande. Vad kunde jag göra? Vi fick tre barn tillsammans och jag älskade dem. Så fogade jag mig för deras skull, trots den upprepade misshandeln. Det var ju så det skulle vara.

Han slog både mig och barnen allt oftare, brutalare. Han blev också allt ängsligare, för min kontakt med storebror drog till sig polisens intresse. Till slut skilde han sig från mig, och småningom skaffade han sig också en ny fru. Själv hade jag turen att träffa en annan man. Jag gifte om mig med honom. Han var en helt annorlunda man, så snäll och vänlig. Då tyckte jag att jag hade hittat den stora lyckan. Jag bodde nu tillsammans med mina föräldrar, min andra man och mina tre barn. Vi hade det gott tillsammans, en kort tid.

Fängelset
Saddams spioner var mycket medvetna om min storebrors existens, och hela vår släkt fick ideliga upprörande besök av hans poliser. De jagade upplysningar om honom och jag höll mig undan så gott jag kunde. Alla familjer i släkten trakasserades av Saddams polis. De kom till far och mor som bodde hos oss, till mina syskons familjer och till våra kusiner. De slog in dörrar och skrek och hotade oss till livet. Jag fick till sist veta att de sökte särskilt efter mig. Då flydde jag ur huset. Barnen blev kvar hemma hos sin mormor. Under en lång tid gömde jag mig hos alla möjliga släktingar och flyttade runt, på flykt hela tiden.

Osäkerheten var stor, och jag levde varje dag i rädsla och skräck för polisen. Jag var helt beroende av mina släktingars mod och goda vilja. De beskyddade mig, men polisen kände redan till vilka vi var och bankade på dörrarna allt oftare. De letade efter mig överallt.

Till slut tog de mig. Någon hade angett mig. Än idag vet jag inte vem det var.
Jag låg gömd i källaren i min fars hus och de släpade ut mig och slängde mig i fängelse.

Jag blev förhörd. De kallar det så - tortyren. Dag och natt, slag och sparkar, inte få sova och ingen mat, förhör! De ville veta allt om min storebror som flytt ur landet, var han fanns, vem han bodde hos, namn, platser, mer slag och sparkar.
- Berätta, berätta, skrek dem i örat på mig.
Jag sa ingenting, för vad spelade det för roll? De skulle ju döda mig ändå. Det var det de sa, varenda dag. De slog mig och slog mig men jag sa ingenting, för mitt öde var ju ändå avgjort.

De låste in mig i en cell som var blodröd. Allt därinne var målat i så intensivt blodrött, att man inte kunde se skillnad på vad som var vägg och vad som var golv. I tre dygn höll de mig där, utan mat och utan vatten. Jag var så obeskrivligt törstig, och tiggde och bad att de skulle ge mig att dricka. Till slut kom de med en mugg, men till och med vattnet var rött, allt var rött. Det såg ut som blod och det kväljde mig. Inte en droppe fick jag i mig. Då slog de mig igen.

De band ihop mina händer framför mig och hissade upp mig i taket, tills fötterna dinglade ovanför golvet. Med tjocka elkablar lät de sedan slagen hagla över hela min kropp. Det var flera vakter som turades om att slå.
- Berätta, berätta! Annars slår vi ihjäl dig.
Men jag skulle ju dö vare sig jag talade eller inte, så jag sa ingenting om min bror. De släpade mig tillbaka till cellen och slängde in mig där, på golvet. Utanför satt en man och vaktade på mig. Jag fick inte tala, utan måste vara tyst. Han kom in ibland och slog mig fast jag inte sagt ett ord.

I den del av fängelset där jag satt fanns bara kvinnliga fångar, men ibland fick vi allmän bestraffning tillsammans med männen ute på gården. Varje gång någon skulle avrättas måste alla vi fångar, både män och kvinnor, vara med. Vi blev tvingade att se på. De föste ut oss på gården och vaktade oss noga.

Två unga män, kanske i tjugoårsåldern, släpades fram. Vakterna förklarade att de hade vägrat tala. Det var deras brott. De var shiamuslimer. Sedan släppte de löst två stora hundar som var magra, uthungrade och svårt hetsade. Hundarna åt upp de unga männen, slet isär dem bit för bit. Vi andra måste se på, hela tiden. Efteråt kom vakterna till min cell.
- Du såg väl hundarna? Om du inte berättar, så är det din tur nästa gång!

En annan gång fick vi bevittna hur de straffade en man genom att skära av honom tungan med en rakbladskniv. Han dog också framför våra ögon.
- Berätta, annars skär vi av din tunga också, skrek de åt mig den gången!

Tre vakter kom in och knuffade omkull mig på rygg i cellen. De band fast mina underben ovanpå en lång träplanka. Två av dem tog tag i varsin ända av den, och lyfte upp mina fötter. De höll emot, medan den tredje tog en annan planka och slog mig under fötterna.
- Berätta, berätta!
Mina fotsulor blev lika blodröda som den röda cellen. Smärtan var outhärdlig, och jag skrek:
- Ja, jag ska berätta, ge mig bara en minuts vila!
Exakt en minut gav de mig. När jag då sa, att jag inget visste, satte de igång och slog mig igen.

Fötterna blödde mycket, och jag satt i min cell på golvet, och försökte hålla upp benen med armar och händer. Jag lade mig på rygg, för att fötterna inte skulle komma åt golvet. Att ta sig till toaletthålet i hörnet blev svårt. Jag försökte hasa mig dit på rumpan utan att stöta i mina värkande fotklumpar. Men mannen som vaktade utanför, såg mig. Han kom genast in i cellen och slog mig hårt över ryggen, många gånger. Jag tvingades stå upp, och gå.

Cellkamraten
Jag fick en cellkamrat, men vi fick inte kommunicera. Vi vaktades hela tiden av mannen utanför, som ofta kom in och slog oss. Min cellkamrat var en liten spenslig ung flicka, bara 14 år gammal. En tidig morgon hämtade de henne och hon blev borta hela dagen. Mot kvällen släpades hon tillbaka. Hon blödde otroligt mycket. Det rann i strömmar nedför hennes ben. Hon grät och skrek att hon hade så ont, så ont. Hon låg i ett hörn och höll sig hårt om magen.

Blodet rann ur henne hela tiden, och jag förstod att hon var allvarligt skadad. Hon skrek på hjälp, men ingen brydde sig om det. Mannen utanför cellen vaktade bara, så att vi inte skulle kunna prata med varandra. Jag var mycket upprörd och smög mig ändå sakta, sakta närmare flickan och viskade desperat.
- Vad har de gjort med dig, lilla vän? Vad har de gjort?
Hon berättade för mig viskande, så att vakten inte skulle höra. De hade släpat in henne i ett rum där hennes far och alla hennes bröder satt på var sin stol, under sträng bevakning. De hade tagits till förhör. Ett tiotal vakter turades sedan om, den ena efter den andra, att brutalt våldta flickan framför ögonen på hennes familj. Det var för att förnedra hennes far och bröder. Flickan blev helt söndersliten inuti.

Jag kunde inget göra för henne, inget alls. Hon dog lite senare på kvällen, förblödde. Vakterna släpade ut henne.
- Du förstår vad som hände med henne, eller hur? Det är din tur nästa gång om du inte berättar.

Så kom de och hämtade mig igen. De hällde vatten över hela mig. Sedan tog de två elkablar och gav mig elektriska stötar i fingertopparna. De band ihop mina ben och använde en helt vanlig tång. Med den drog de ut naglarna på mina tår, en i sänder. Jag skrek och skrek av smärta, och det var en sådan outsäglig smärta, smärta... Det var...

Befrielsen
I tre månader satt jag i fängelse och blev ”förhörd” av Saddams polis. Det var klart att jag skulle dö. Ingenting spelade någon roll längre, så jag berättade aldrig något om min bror. Men så mitt i natten hände det. Mina fötter och tår blödde och värkte, när vakten kom och ryckte upp mig. Jag kunde knappast stå.
- Det är dags för dig att gå på toaletten, sa han bara, och släpade mig genom korridoren fram till en dörr. Han öppnade den och knuffade ut mig. Det tog ett tag innan jag insåg att jag verkligen befann mig utomhus. Han hade släppt mig, mitt i natten och slängt ut mig i en gränd. Borta vid hörnet stod min far och en av mina bröder. De vinkade, men vågade inte gå fram till mig. På något sätt tog jag mig själv ända fram till det där hörnet på mina såriga, blödande och värkande fötter. Sedan bar de mig därifrån. Jag var sjuk och sönderslagen, svårt förvirrad och chockad. Men jag var ute ur fängelset.

Min far och bror förde mig skyndsamt direkt hem till min syster. Hon var den enda som polisen inte kände till. Jag måste ännu en gång gömma mig. Far hade lyckats muta en av vakterna i fängelset för en mycket stor summa pengar. Det var den vakten, som hade öppnat dörren för mig mitt i natten. Men nu ville polisen ha tag i mig igen förstås.

Jag vågade inte gå till en läkare med mina fötter, men min systerson arbetade på sjukhus. Han tog med sig mediciner hem till mig. De hjälpte mig alla så gott de kunde. Hemma hos far och mor bankade polisen på allt oftare. Varje gång rusade de in och slängde omkring alla saker, öppnade alla lådor, förstörde och hotade. Ibland kom de tre, fyra gånger i veckan. De letade efter mig nu, men hittade aldrig till min systers hus.

I 25 dagar bodde jag där medan fötterna sakta började läka. Vi var konstant rädda, min syster och jag. Polisen kom allt närmare. Det var bara en tidsfråga när de skulle få tag i mig igen, det förstod jag. Då skulle de döda mig, det förstod jag också.

Långt efteråt har man berättat för mig, att vakterna spelade in allt som hände i fängelset på video. Dessa filmer spreds sedan ut och visades offentligt, så folk skulle hålla sig lugna. Men de visade aldrig misshandeln och tortyren av kvinnor och unga. Det var för brutalt känsligt och politiskt farligt att spridas ut, allt det Saddams polis gjorde mot oss. För mig tog det ett helt år, innan jag kunde sova några timmar om nätterna igen, utan att ideligen vakna upp skrikande av rädsla och skräck.

Fly från Irak
Sent en kväll knackade det på dörren och där stod en främmande man. Han hade ett meddelande från min storebror.
- Följ med den här mannen till Kurdistan. Jag väntar på dig där. Det är dags för dig att lämna landet, och jag ska hjälpa dig.

Vi åkte i bil norrut till Kurdistan. Där träffade jag min bror och han hade ordnat allt för mig. Det fanns vägvisare i Kurdistan, som tog med sig flyktingar över gränsen till Turkiet – mot betalning förstås. Från Turkiet gick det att ta sig till Europa. Min storebror hade kontaktat vägvisaren och betalat för mig. Jag kom med i en grupp på omkring tio personer, som var på flykt. De flesta var kurder. Det var inte mycket vi kunde ta med oss. Bara det vi själva kunde bära; pengar, mat, vatten och lite kläder. Ingen av oss ägde ett pass eller hade något slags identitetspapper.

Vägen gick över bergen och tog en hel vecka. Den vandringen glömmer jag aldrig. Vi stannade bara korta stunder i taget, för få en bit mat eller ett par klunkar att dricka. Sedan fortsatte vi. Vi gick både dag och natt, hela tiden i ångest över att bli upptäckta. Vi hade ingen möjlighet att sova. Vi satte oss bara ner och vilade ett slag, sedan klättrade vi vidare på bergsstigarna och bara gick och gick och gick. Mina fötter hade börjat läkas, men vandringen blev väldigt svår för mig.

När jag äntligen kom till Turkiet var min storebror redan tillbaka i Sverige. Men vi talades vid på telefon. Jag fick namn på personer som kunde hjälpa mig. De höll mig gömd. Om polisen hittade mig i Turkiet, skulle de genast skicka mig tillbaka till Irak. Och där skulle jag dö, det förstod alla nu. En man lovade att ordna fram ett slags pass till mig, och en flygbiljett till Sverige. Men det kostade mycket pengar. I telefon bad jag då min bror än en gång om hjälp, och han ordnade det på något sätt. Mot löfte om betalning – och det var hundratusentals svenska kronor det handlade om – fick jag ett falskt pass och en flygbiljett i min hand. Pengarna skulle överlämnas när jag kommit fram till Sverige.

Storebror kontaktade några personer som skjutsade mig till flygplatsen. Jag hade det falska passet och biljetten, och snyggade till mig så gott jag kunde. I mina bästa kläder och med mitt långa hår ordentligt uppkammat, steg jag ombord på planet med hjärtat i halsgropen. Vad skulle hända när jag landade på Arlanda? Tänk om passpolisen såg att det var något fel med mitt pass? Tänk om de genast skickade mig tillbaka till Irak? Någon kunde ju ha angett mig igen? Eller kanske samarbetade den svenska polisen med Saddam?

Jag var så innerligt rädd när vi landade. Det här var min sista chans till ett liv i frihet.

Mina barn kommer
Orsa blev alltså mitt nya hem, och jag var fri. Men mina barn var ju kvar, och de mådde inte alls bra. Deras far – min förste man som en gång hade skilt sig från mig – hämtade dem från min mor och far. Barnen skulle bo hos honom, menade han, tillsammans med den nya frun. Men styvmodern tyckte inte alls om dem. Båda barnen blev hotade och svårt misshandlade många gånger, av både henne och sin egen far. Jag kunde ingenting göra ifrån Sverige. Kommunikationerna till och från Irak var mycket dåliga. Landet var i krig. Det var en otroligt svår tid, och jag saknade barnen så fruktansvärt. Men jag kunde bara vänta, vänta på att Saddams regering skulle falla. När det hoppet till slut infriades, efter fyra år, kunde jag äntligen börja arbeta för att få hem mina barn till mig.

Deras far gick nu med på att jag skulle få träffa dem, men jag vägrade åka tillbaka till Irak, som han ville. Landet var fortfarande i kris, och Saddams anhängare var utspridda överallt. Det fanns många som fortfarande letade efter mig. Men till Syrien lyckades jag ta mig, och där fick jag till slut träffa mina barn igen.

Jag gjorde sedan flera resor till Syrien. Till slut lyckades jag få till en slags överenskommelse med deras far. Han hade ändrat sig, och ville nu själv följa med till Sverige. Efter stor vånda gick jag med på det, för barnens skull. Jag lånade pengar till deras flygbiljetter och en släkting följde med dem på flyget för att hjälpa till. När de landade på Arlanda var det sent på kvällen. Inga tåg gick, och inga bussar. Då fick jag hjälp av en svensk väninna, som lånade min brors bil. Tillsammans åkte vi till flygplatsen och hämtade barnen. Det var så underbart att se dem! Att bara få hålla om dem igen – det var en sådan lycka! Mina barn hade kommit hem till mig.

Vi har ett nytt hem
Nu för tiden är vi Orsabor, min son och min dotter och jag. Vi har startat om vår familj i ett nytt land och börjat på ett nytt liv. Deras far finns inte längre med i bilden, annat än som ett möjligt hot mot barnen i framtiden. Jag kommer aldrig att låta honom ta dem tillbaka till Irak. Orsa är vårt nya hem och vår framtid. Barnen är trygga här, jag är trygg här och nu kan jag ibland sova lugnt en hel natt, utan att vakna skakande och gråtande av ångest. Vi skrattar mycket och är så lyckliga vi kan.

Visst har min egen styrka växt av allt jag gått igenom, men det har kostat mig mycket, mycket mer än någon människa borde tvingas uthärda. Och i min nya hoppfullhet har jag en önskan kvar:
- Jag vill bli en svensk medborgare, och aldrig mer behöva leva i rädsla för mitt och mina barns liv.