Var han duktig då? Jodå, visst gick det att se vilka människorna var i hans tavlor, eller var någonstans händelserna i hans bilder utspelade sig. Hans vänner och grannar tyckte om det han målade. De kände igen sig i motiven, och då och då bad de honom dekorera deras köksluckor, och ibland köpte de en tavla av honom för att pryda sina väggar,.

Problemet var bara att han själv alltid tyckte att det fattades något i bilden. Han klagade ständigt för sina vänner, att tavlan inte blev som han ville. Den var för tom och kal. Det blev ingen stämning över landskapet. Människorna verkade för stela och grå. Ja, det var ingen ände på alla fel han såg. Men hur han än försökte, så fick han inte motiven att leva, som han ville.

Till slut vägrade han att sälja eller ge bort sina tavlor, ens till sina goda, snälla vänner. I stället gömde han undan dem. Det hjälpte inte hur mycket vännerna än tjatade på honom.
- Jag har inte hunnit måla några nya än, sa han bara bestämt.
Det var inte lönt att försöka lirka med honom. Envisare man fanns inte i hela socknen. Vännerna suckade och tyckte det var synd, för de gillade verkligen han tavlor och ville gärna ha dem hemma på sin vägg.

Målaren gav inte upp. Han målade och målade varje dag, och ställde bort sina tavlor. Uppe på vinden, inne i förråden och överallt där han kunde gömma dem. Men varje dag tog han sig också en lång promenad, för han tänkte:
- Om jag går omkring ett slag ute i friska luften, kanske det dyker upp en idé. Kanske kan jag komma på vad det är som fattas i mina motiv.
Ibland trodde han verkligen han hittat en ny idé. Han ändrade på sina färger, flyttade om i motiven, målade andra kläder på folk och försökte på alla vis. Ingenting fungerade. Tavlorna var lika stela och vardagsgrå som vanligt, tyckte han. Men han var ju envis, så han vägrade att ge upp.
- En vacker dag, när jag minst anar det. Då får jag min idé, tänkte han.

En tidig morgon när målaren som vanligt steg ut ur sitt hus för att ta en tidig runda runt byn, hände det. Vid grinden mötte han en liten flicka som stannade till och hälsade artigt. Han hälsade tillbaka, lika artigt, och tänkte gå sin väg.
- Bor du här?, frågade flickan då.
Han stannade och vände sig om.
- Jaa, jo det gör jag väl, svarade han.
- Vilken stor gård du har, sa flickan.
- Mmmm… jo visst, mumlade han.
- Men var har du alla blommor?
- Va?
- Blommorna, var är dina blommor? På baksidan?
- Nej, inte har jag några blommor.
- Det tycker jag nog du skulle ha, vet du, sa flickan lillgammalt och lade huvudet på sned. Hon kisade med ögonen och pekade.
- Precis där borta skulle det ju vara riktigt fint med några stora blå eller kanske röda och gula blommor, som lyser. Tänk vad fint det skulle bli, hemtrevligt och så.
Målaren stirrade förvånat på sin stuga. Aldrig förr hade han sett så noga på sitt eget hus och sin gård. Han såg alla buskarna, gräsmattan som lyste grön och saftig och de vitmålade fönstren i den faluröda husväggen. Inga blommor.
- Tja, sa han lite förvirrat, varför har jag inga blommor? Hm, jag har nog helt enkelt inte tänkt på det, bara.
- Det borde du nog, sa flickan. Hej då!
Så skuttade hon iväg, medan målaren stod stilla och såg efter henne med förbluffad min.
- Vilka idéer, muttrade han! Du borde nog ha blommor…HA!
Han ruskade lätt på huvudet och gick iväg på sin morgonpromenad. Men han kom inte långt förrän han tvärstannade. Här var ju idén, den han letat efter så länge!
- Jag måste förstås ha lite blommor med i mina bilder. Så de blir glada och vackra. Många, många blommor vill jag ha, i många olika färger, tänkte han glatt.
Det skulle göra hela skillnaden, och förvandla hans tavlor till riktiga konstverk.

Promenaden blev mycket kort. Han skyndade sig hem och upp på vinden för att hämta en tavla. Den hade ett litet rött hus målat på ena sidan och flera människor som verkade gå omkring framför, på den blekt gröna gräsmattan. Tavlan var underligt tom och grå i tonen. Den var perfekt att pröva idén på, och nu blev han ivrig. Han placerade tavlan på staffliet och plockade fram alla sina färger.

Lysande röd och blekt gul färg klickade han ut på sin palett, och valde noggrant ut en pensel. Så tog han ett djupt andetag och målade försiktigt in en liten röd blomma i handen på en av sina figurer. Det blev bra, tyckte han, och fortsatte med flera små gula blommor invid väggen på det lilla huset han målat. Nöjd och belåten lade han ner penseln och reste sig upp. Han gick några steg bakåt för att se på tavlan en bit ifrån.
- Tja, kanske, mumlade han tveksamt för sig själv, men inte gjorde det så mycket, förstås.
Med en djup suck vände han sig om trött och nedslagen. Nog hade han hoppats på bättre resultat än så. Han lade sig på kökssoffan med tunga tankar och blundade medan han funderade över idéer som inte fungerar och barn som tror att de vet allt. Han blev så trött, så trött.

Så somnade han, och drömde. Han drömde om tavlan med huset och människorna som han målat. Han drömde att han målade dit en blomma i ena hörnet, en stor blomma, en jättestor blomma. Och i drömmen började blomman växa av sig själv. Ut ur den växte en hel massa blad, och flera små blommor. Den blev högre och högre. Till slut sträckte den sig upp över hela tavlan, på ena sidan. Den växte på bredden också, och blev till en hel bukett blommor i vackra lysande färger. Tavlan räckte inte till, och blomman fortsatte växa. Ner på golvet växte den och tvärs över hela rummet. Upp på väggen och ut genom fönstret, så att grannarna förskräckt kom springande och undrade vad han höll på med.

Han vaknade tvärt, och satte sig upp och tittade sig förvånat runt om i rummet. Nej, det hade bara varit en dröm, vilken tur! Där stod tavlan minsann, och nu såg han på den ordentligt.
- Men varför inte, tänkte han. Jag kan ju pröva, så får vi se.
Sakta gick han dit, tog upp palett och pensel, och målade raskt dit en stor blomma i ena hörnet. Snabbt lät han den växa ut och målade blad och fler blommor. Strax hade han målat dit hela den fantastiska växten han nyss drömt om. Den täckte hela ena sidan på tavlan. Den lyste av färger och vackra former. Ja, hela tavlan verkade ljusare och gladare och den var så fin.
- Det här var då den bästa idé jag någonsin fått, tänkte han och skrattade högt.
Så skyndade han sig upp på vinden och ut i förråden för att hämta fler tavlor. Alla dem som han nu tyckte, att han inte var riktigt färdig med. De som ännu inte hade några blommor och slingriga dekorationer. Han hade plötsligt fått så mycket att göra och var så glad och lycklig. Full av iver satte han igång att arbeta.

Målarens alla vänner och alla som bodde i byn förstod snart att något hänt. Han hade ju inte synts till på tre dar. De blev oroliga. Han brukade ju ta sina promenader varje dag. Alla hans grannar och vänner kom snart och knackade på dörren med bekymrade miner.
- Kom in bara, ropade han glatt. Kom får ni se!
Så blev de kvar därinne hos målaren och såg storögt på, medan han målade blommor som bred ut sig på alla tavlorna, ända ut i kanterna. Fler och fler bybor kom och steg på i målarens stuga. Det blev en hel stor publik till slut, som tysta stod och tittade på. De tittade och tittade och kunde bara inte få nog. Det var så vackert! Hur gjorde han? Hur var det möjligt att blanda sådana färger? Han målade med flera färger på en gång, och med stora svepande drag. Ibland tog han en liten pensel och målade dit sirliga, fina girlander. Tills tavlorna verkade bubbla av livskraft och energi. Det var så förunderligt vackert!
- Vad är det för något? Vad kallar du det här, frågade de?
Men målaren svarade inte. Han bara log.

Tja, så föddes då kurbitsen, i samma stund som byns målare blev riktig konstnär.