Visst skrattade man på ryggen åt honom men förstod ju samtidigt hur det låg till. Han kunde ju inte ställa sig i tacksamhetsskuld genom att låta sig bli bjuden på mat i en gård eller genom att köpa sin skaffning billigt av sina kunder. Hans kunder - det var ju dem han lånat ut pengar till och Kaplagubben var en hederlig affärsman. Han tog inte oskälig ränta och kunde vara ganska medgörlig om någon fick ordentliga svårigheter med sitt lån.

Naturligtvis tjänade han pengar. Det hela började med små summor till bybornas husbehov men växte så småningom till en regelrätt bankrörelse. Man fick förstås pantförskriva men Kapla tog helst inga pantbrev på hemgårdar. Skogsskiften däremot gick alldeles utmärkt att skriva på. Kaplagubben samlade på sig en hel del utskogsmark och folk log försmädligt och tyckte ju inte att den marken var något vidare värd att ha. Inte sörjde någon ihjäl sig om de skulle mista ett sådant skifte i en obetänkt affär.

Två gånger per år gjorde Kaplagubben sin runda ute i byarna. Konten blev med åren alltmera välfylld med reverser och kontrakt vid sidan av limpa och fläsk. Smålandspungen var tjock med rörelsekapital och ombunden med ett snöre. Oftast betalade kunden av sin ränta och kanske något litet på lånet men ibland så stod man ju där utan slantar. Då fick man skriva över skogsskiftet och så var man i alla fall skuldfri igen.

Kaplagubben var rättvis och behandlade alla lika. Om någon t ex gjort sig olycklig på spriten och förlorat sina ägodelar till följd av det så sade han aldrig något om saken. Han visade aldrig annat än artig hövlighet för den olycklige. Han var en respekterad man. Så småningom även en välbärgad man – fast det syntes ju inte utanpå. Han klädde sig mycket enkelt, unnade sig själv ingenting och levde närmast som en asket. Alla inkomsterna användes i affärerna eller lades på hög för framtiden.

Forkörning till Röros
Hur hade då Kaplagubbens kapitalstinna bana en gång börjat? Tja, han var ju både fantasirik och driftig som en god affärsman bör vara. Han gav sig på många små företag. För det mesta lyckades han också. Ett exempel var forkörningen till Röros. (*se anm)

I en gård i byn hade Kapla en god vän. Denne man delade hans åsikter om det mesta även om vännen kanske var en något försiktigare person. Han var mer benägen att samla i ladorna än låta sitt kapital röra på sig. I alla fall beslöt de båda sig för att gemensamt ge sig på forkörningen.

De var nu förstås inte ensamma. Det var många som både kunde och ville ställa upp med häst och vagn och samla ihop säljbart gods från gårdarna i byn. Mot provisionsersättning skötte de sedan transporten till Röros stad i Norge och den stora etablerade vintermarknad som fanns där. Man körde utefter farliga vägar med gott om såväl vilda djur som stigmän och våldsverkare. Överfall på ensamma ekipage var fruktade längs de ensliga vägarna. Att köra tillsammans, alla foror i en lång rad, var lösningen.

Väl framme i Röros sålde man produkterna och gjorde sina inköp enligt uppdrag och önskemål från de olika gårdarna. Man packade forvagnen lika full på vägen hem. Forkarlen fick förstås ta hand om sin egen provision direkt. Många använde då sin vinst till att köpa in varor på spekulation för att sälja när de kom hem. En del gjorde finfina affärer på detta vis.

Det var just precis det här som Kapla och hans vän hade spetsat in sig på. Det skulle kunna bli en god vinst. Själv behövde Kapla större rörelsekapital för sina planer på skogsaffärer. Hans vän ville satsa på att köpa in fina avelshästar från Norge och på sikt starta egen uppfödning. Åtminstone ville han göra hästaffärer hemma i byn.

Allt gick väl från början och forkarlarna kunde anlända till Röros utan att ha blivit överfallna av vare sig djur eller människor. Marknaden hölls och alla blev av med sitt medförda gods. Somliga var bättre än andra på att förhandla fram ett fint pris för sina varor. När kvällen kom den första marknadsdagen hade de flesta redan avslutat sin försäljning och räknat ut sin provision. De tog sig lite ledigt och gick på lokal. Dessa fanns förstås en uppsjö av i staden som väl kände till dessa forkarlar och deras törst. Ölet och brännvinet flödade medan vinsten på fickan krympte. Ju gladare man blev ju större tilltro fick man om sin egen förmåga att ordna inköpen nästa dag. Provisionen rök först och gårdarnas försäljningskassor följde tills fickan var tom.

Nästa dag var det dags för inköp till uppdragsgivarna. Nu var där flera som misströstade med tomma börsar och vände sig till kamraterna i beråd. Det visade sig att Kapla och hans vän var bland det fåtal som hade hela sin kassa i behåll. Till dem klagade man nu sin nöd. Kaplas vän blev arg och deklarerade förtrytsamt att allihopa hade sig själva att skylla. Han själv lät minsann bli flaskan han och pengarna behövde han för egen del. Hästar skulle köpas in. Inte en spottstyver skulle han lägga ut på någon som inte ens kunde hålla sig ifrån krogen.

Kapla själv funderade lite och lånade sedan villigt ut det mesta av sin egen vinst. Han behöll bara så pass mycket att han kunde köpa sin limpa och lite smör till förning på hemresan. Men naturligtvis fick alla låntagare skriva på revers och kvitto för sitt lån. Till en liten men skälig ränta förstås. Vännen skakade på huvudet men Kapla var en envis man. Han var nöjd och hade förstås redan räknat ut hur stor vinsten skulle bli. Nog skulle det räcka till några små skogsskiften.

Detta affärsföretag slutade med stort plus för Kaplagubben. Även hans vän blev nöjd. Han införskaffade sina hästar. Det blev början för ett mångårigt hästhandlarföretag. Om de båda vännerna gjorde mer än en resa mellan hembyn och Röros? Det berättade aldrig morfar för mig. Men det var ju en god affär så varför inte?

Den enes nöd…
I grannbyn bodde en annan man som var Kaplagubbens raka motsats. Gästgivaregården i byn tjänade som skjutshåll och innehavaren höll kuskarna med värmestuga. Därinne hade han satt ett litet skåp på väggen. Det var självbetjäningsbaren. Inredningen bestod av några flaskor och supglas och det hölls hela tiden påfyllt. Den som så önskade tog sig en liten "värmare" på kredit under väntetiden. Vid månadens slut gjorde man sedan upp med värden. Det var för det mesta ren vara i flaskan. Av egen kontrollerad tillverkning. Det var väl en inte alldeles legal hantering och många nykterister och bekymrade fruar klagade.

Många var de som tittat för djupt och för ofta i flaskan och sedan inte kunde betala för sig. Men värden var hygglig och skrev ut en revers – gång på gång. Det slutade ofta precis som man skulle kunna ana. Värdshusvärden fick ta över skifte efter skifte, åkermarken rök, trädgården försvann och till slut hade man inget eget hus längre. Värdhusvärden såg inte mellan fingrarna och självklart var han snart en rik person.

Men tiderna var dåliga och hans egna tillgångar bestod ju mest av skuldsedlar som ingen orkade med att betala. Verksamhet gick också sämre och sämre. Det var hårda tider för alla. När sedan byns nykterister till slut krävde stopp på sprithanteringen verkade allt samla sig emot honom. Desperat vände han sig till Kapla som köpte av honom alla skuldsedlar och tog över alla skiften och byggnader. Han blev i det närmaste ruinerad. Gästgiveriet fick han behålla. Det var inget som Kapla hade intresse för. Tyvärr blev det aldrig någon vidare ruljans på stället igen. Värdshusvärden var nämligen inte vidare omtyckt som person. När sedan spritförsäljningen slutgiltigt upphört lyste kunderna med sin frånvaro.

De skuldsatta byborna darrade nu och spekulerade oroligt. Vad skulle hända? Skulle de få behålla gård och grund? Och Kaplagubben vandrade runt på sina besök i alla kök. Han förhörde sig om omständigheterna, besåg ägorna och gjorde upp. Ett hederligt handslag och det återstod endast att svälja förtreten och göra det bästa av situationen.

Naturligtvis var det goda affärer för Kaplagubben. Han visste vad han ville ha också – skog. Det var inte bara utskog utan även en hel del hemskogsskiften som bytte ägare för att familjerna inte skulle behöva gå ifrån gården. För lång tid framöver var man fortfarande skuldsatt förstås men till skälig ränta och hos en human instans som i alla fall lyssnade till sakskäl.

Morfars beundran för denne Kaplagubben var inte att missta sig på. Han var ju ett sådant lysande exempel på god affärsmoral. Visst skodde han sig väl på andra människors olycka han med - men på ett rekorderligt sätt. Visst var han en lånehaj – men en rättvis sådan. En riktig kuf och ett original – men nykter på alla vis. Affärsklimatet på den tiden var bara sådant. Att Kapla var så rik visade ju också på en god affärsteknik som stod sig genom åren. Morfars resonemang var vattentätt och inte vet jag hur mycket sanning som ligger i alla superlativerna. Jag vet bara att det fortfarande står ”Kapla” över många skiften på skogskartorna i min hemtrakt.

* anm: Traditionen med forkörning till Röros i Norge varje vinter försöker man numera återupprätta med ett årligt arrangemang. Detta har blivit mycket populärt och drar fler och fler deltagare. Röros stad välkomnar fortfarande forkarlarna från Orsa och Mora.