Det var en gång en liten kommun. Där fanns ett centrum med lite affärer och en bit gågata vid ett torg. Där fanns också alla de byggnader som behövdes för människornas kommunala service. Runt om låg många små byar hopklamrande vid bygator som sträckte sig kors och tvärs genom landskapet. Man hade en sjö med en väldigt långgrund badstrand och ett berg som genom åren förvandlats till ett av landets ledande rekreationsställen. Många av innevånarna drev egna små företag och var för det mesta ett mycket påhittigt och vänligt folk.
De välkomnade besökare på alla möjliga sätt året runt, och turisterna strömmade till. Det var man glad över för arbeten var det ont om, och turistnäringen blev något att bygga på.

Nu hade man förstås demokratiska val i den lilla kommunen. I flera år hade man också haft en vänlig och samarbetsvillig samling politiker från olika partier som styrde. Folket var ganska nöjda med sina liv, även om en del grumsade och tyckte att det var ju svårt att se skillnaden på de olika partierna när man skulle rösta.
- De tycker ju nästan lika allihop, så det spelar nog ingen roll vad man röstar på, sa de. Och så struntade man i att läsa och lyssna och fundera ut själva vad man i grund och botten tyckte.

Nu bar det sig inte bättre än att landet där den lilla kommunen låg fick ny regering efter en lång tid av välmående och soffliggande väljare i alla små kommuner. Det dröjde inte länge förrän saker och ting började gå på tok. I den lilla kommunen hade man kvar sin gamla ordning, men det blev kärva tider för de stackars politikerna där också. Först var det statsanslagen som drogs in.
-Hoppsan, sa de, varifrån ska vi nu få pengar till barnens dagis och skolor, de gamlas vård och de socialt behövande?
- Omfördela bara! sa regeringen, ni kan ju sälja skolorna och vårdinrättningarna till några drivna företagare.

Och i den lilla kommunen blev man bestört. Ja, inte alla, det ska sägas. Där fanns ju de som höll med, och trodde på regerings löften om att allt skulle bli så bra, så bra. Arbetslösheten skulle försvinna och alla skulle få skattelättnader – de som gjorde rätt för sig åtminstone. Inte de lata som gått och dragit på sig sjukdom, och inte de som inte haft vett att betala rejält för egna försäkringar osv.

Politikerna vände på varenda skattekrona, och drog ner lite här och lite där. Inte ville man sälja skolorna till något företag. För då kunde man inte längre garantera att alla barn skulle få lära sig allt de behövde för framtiden. Och den kontrollen var ju viktig, tyckte de. Inte fanns det heller pengar längre till alla de stackars sjuka. Och fler och fler människor fick svårt att försörja sig. Arbetslösheten ökade. Majoritetspartiet i kommunen hukade sig i snålblåsten från de nya statliga vindarna, tog djupa tag med omorganisationer och försökte sig på att gå den gamla vägen att samarbeta med de andra partierna.

Det gick ett par år, och nya lagar haglade över folket. Människorna i den lilla kommunen fick utstå hårda tider. Många unga var utan arbete, hade ingen chans att försörja sig eller flytta hemifrån. Deras föräldrar fick dra tunga lass. Blev någon sjuk, så var katastrofen ett faktum. För nya lagar gjorde att ingen längre fick hjälp med försörjningen från A-kassa eller sjukförsäkring eller ens det sociala. De var FATTIGA. Tänk det hade ju aldrig hänt förut, att man inte fått hjälp.
- Det är väl kommunens skyldighet att hjälpa till, skrek man argt och stirrade elakt på politikerna som var i majoritet.
- Hur styr ni egentligen? Hävde man ur sig. Människorna i den lilla kommunen hade helt och hållet glömt bort hur samhället fungerar med statliga medel för kommunala tjänster. Inte hade de tänkt på att det fanns ett samband mellan den nya regeringens nya lagar och deras egen pengapåse.

Bland majoritetspolitikerna suckade man och förklarade:
- Vi måste få bort den här regeringen, skipa nya rättvisa lagar och ta hand våra innevånare så ingen ska behöva stå så helt utanför samhället.
Men de kunde ju inte göra något åt saken förrän det blev valår igen. Så man bet ihop och gjorde vad man kunde. Skolorna var dyra, och där närmade sig en ny katastrof. Om man inte gjorde något nu så skulle barnen knappast kunna få lärare eller skolböcker som de behövde om några år. Till sin förskräckelse såg man också i statistiken att antalet barn skulle minska ordentligt framöver. Då skulle man ju få ännu mindre statsanslag att röra sig med. Goda råd var dyra nu, och efter mycket utredande och räknande, så bestämde man sig för den enda möjliga utvägen. För man MÅSTE kunna få till en BRA och pedagogisk skola för alla barn i kommunen. DET vägrade man att nagga i kanten på. Kvalitetsribban skulle hållas högt!

Så, man beslöt sig för att helt stänga de två minsta skolorna och ett av centrumskolhusen som annars skulle kosta en hel del att rusta upp till dagens skolstandard. Nu ville man börja ett omorganiserande och flyttande för både lärare och barn. Innevånarna skrek högt på mer information. Så man informerade och höll möten och utredde och höll möten och informerade så mycket man bara orkade.

Nu bar det sig inte bättre än att valåret närmade sig, och minoritetspartierna i den lilla kommunen kände de nya regeringsvindarna i ryggen.
- Varför inte profilera sig, och vinna valet och ta över makten här i vår lilla kommun, sa man till varandra och log. Så gick man till de föräldrar som skrikit högst och de som inte gillade någon som helst typ av förändring. Och så sa man:
- Det är klart att alla skolor ska vara kvar, det har vi alltid tyckt.
Att de redan varit med och beslutat om att stänga skolor och flytta om barn, det glömdes nu lägligt bort.
- Rösta på oss så ska vi köpa nytt fint hus till ungdomarna också, sa de, och glömde åter bort att det inte fanns pengar till att köpa några nya hus och att man redan noga gått igenom alla de hus som kommunen ägde och funderat och vänt och vridit för att hitta alternativ.
Majoritetspolitikerna suckade djupt.

I en by, en bit ifrån centrum ville nu också folket starta en egen skola, i stället för den som man bestämt sig för att lägga ner. Den nya regeringen gladde sig åt detta företag och gick med på saken. Majoritetspolitikerna hade inte något val. Det var bara att suckande betala. Nu minskade pengapåsen till resten av kommunens barn. Och många oroade sig nu över barnen i den lilla, lilla, lilla privata skolan. Minoritetspolitikerna flinade brett, slog sig för bröstet och sa levande landsbygd på många olika sätt i media.

Så kom valåret.
Nu ville ju de flesta ha en ny regering, för den hade stökat till så hemskt för alla människor, utom de allra rikaste förstås. De hade ju äntligen fått se sin förmögenhet växa till sig ordentligt de här sista åren. Men för folket i den lilla kommunen hade det varit en tid av ångest och förtvivlan. Oro över att kanske inte kunna klara sin försörjning, skräck över att ha oturen att bli sjuk, förlora sitt jobb och inte ha mat för dagen hade satt sina spår.

Minoritetspolitikerna blev oroliga, och kände att de riktigt måste ta i för att inte förlora ännu fler platser vid maktens bord. Så de startade en veritabel kampanj i media, och drog sig inte för att till och med hålla med och stötta de stackars förvirrade människor som tyckte att utlandsfödda och handikappade barn fick väl gå någon annanstans, inte på deras gamla röda fina kulturskola, för de vill då inte flytta sina barn, och här behöver då INTE byggas om och kostas på. Minoritetspolitikerna nickade och log.
- Vi har ju rasister i vår kommun, förfasade sig majoritetspolitikerna, vad ska vi ta oss till? Vi MÅSTE informera offentligt, i media och på möten hur det hänger ihop och varför vi nu en gång bestämt oss för detta, enades man om.

Men det fanns ju bara en lokaltidning, och där blev det MYCKET svårt att få plats med förklaringar. För de som skrek mest och vräkte ur sig de grövsta beskyllningarna mot makthavarna, deras rubriker syntes bäst och sålde förstås mest tidningar. Ingen reporter kunde motstå lite krig och medborgarprotester och tänk om man till och med kunde vaska fram en och annan stridighet bland makthavarna? Vilka rubriker!

Bara ett par månader in på valåret startade nu ett positionerande, och valfläskutdelande utan like i den lilla kommunen. Majoritetspolitikerna suckade, och man undrade och diskuterade mycket om hur man skulle få fram och nå ut med sina tankar om rättvisa, jobb åt alla, och BRA KVALITÈ I SKOLAN osv. osv. Hur skulle det gå i valet?
Skulle innevånarna genomskåda regeringspartierna i riket och här hemma i kommunen? Eller skulle de gå på regeringsförsöken att blidka pensionärerna och de halva löftena om att kanske höja A-kassan lite?

Skulle folk verkligen tro på att kommunens barn skulle få tillräckligt med lärare och resurser om de bytte och röstade på minoritetspolitikerna i stället här hemma? Att de arbetslösa ungdomarna skulle få bättre ställt, att det sociala skulle få mer pengar att dela ut till de utförsäkrade, att ungdomarna skulle få nytt fint hus att vara i på fritiden, att...

Ja, det var ju ingen ände på de feta löftena nu, och majoritetspolitikerna kunde bara sucka och hoppas att folket skulle kunna se igenom de gullglänsande förslagen och förstå sammanhangen. Hoppas på att folket ville ha en rättvisare fördelning, att de ville ha tillbaka sin trygghet när de blev sjuka, att kvalitén på undervisningen måste säkras även i svåra tider och för ALLA barn osv.

Men det fanns ju ljusglimtar för majoritetspolitikerna. Som t ex när en av motståndarpolitikerna kom fram och frågade om hur det går för den privata skolan, och ville att kommunen skulle redogöra för det. Han förstod inte alls att det numera handlade om ett privat företag och kommunens politiker inte längre hade rätt att få någon som helst insyn i deras affärer, ingen rätt att höra sig för om hur barnen mådde, om de fick lära sig vad de behövde eller någonting. PRIVAT och STOPP och INSYNSSKYDDAT OMRÅDE. Man log åt honom, som själv hade kämpat för att få detta till stånd. Men de tyckte ju inte att situationen var så roligt direkt.
- Stackars lilla godtrogna minoritetspolitiker, sa man när man smålett färdigt. Rösta du på oss istället, så vi får lite ordning i vår kommun och i vårt land.

Det var ändå en bra dag. Hoppet hade tänts, och nu skred man till verket att få ut sitt budskap med en ny tillförsikt. Folket hade blivit lurade, och snart skulle de också förstå detta. Till och med de bland kommunens minoritetspolitiker som fortfarande kunde räkna! Deras röster höjdes som till kamp:
- NU är det valår!