Stormvinden tjöt och slet i den gamla skogens mäktiga kronor. Regn och hagel piskade den branta bergsväggen som höjde sig tvärt flera hundra meter över de vajande grenarna. Klippan var en av utlöparna från det väldiga bergsmassivet som utgjorde gränsen mellan Kungens Rike och Nabolandet. Regnvatten strilade nerför bergssidan i strida strömmar och samlade sig på platåerna som bildats vid skrevor och grottöppningar.  

Plötsligt lösgjorde sig en skugga ur regnridåerna och närmade sig snabbt med knyckande och vinglande rörelser. En stor svartglänsande drakhona flaxade strax ovanför trädkronorna men så nära att vingspetsarna tog i. Blåsten drog i henne så hon for upp och runt utan att kunna värja sig. Något var fel.  Ena vingen sträcktes ut, hon skrek gällt och skärande och så föll hon kraschande ner genom grenverket och försvann. Den sista stormen för året tog ett sista nappatag med de Stora Skogarna och Gränsbergens klippskrevor medan drakhonan utmattad kröp in under de gamla trädens skydd. 

Mot kvällen drog ovädret förbi och en röd sol fick den regnvåta bergssidan att lysa som av blod. Drakhonan vid bergets fot rörde på sig och tog ett par prövande steg. En vinge var skadad och hängde obrukbar efter henne. Hon hade fler blessyrer också. Ena framfoten blödde av ett otäckt bett och svansen hade fula huggsår långt upp mot ryggen. Hennes mage var enormt stor och hon rörde sig sakta ett steg i taget. Oroligt spanade hon upp på klippväggen och ögonen sökte med skarp blick efter något. Hon blinkade till. Där var den. Grottan hon hade sett ut för länge sedan. Nu väntade den på henne. 

Det gjorde ont. Inte bara alla skadorna. Inte heller den stenhårda magen som nu börjat värka ordentligt för att det helt enkelt var dags. Nej, det värsta var smärtan efter livspartnern, maken som dödats i den allra sista striden när hon själv lyckades undkomma. Han hade skyddat henne och deras ofödda yngel. Helt enkelt flugit rätt framför henne och placerat sig rakt i vägen för fiendens stridsyxor och pilar. Han var borta. Stora draktårar rullade nerför hennes kinder och hon böjde huvudet mot marken och sörjde. Så sträckte hon nacken mot himlen och tjöt rakt ut i övermäktig vrede. Hon skakade på huvudet och letade än en gång med blicken efter grottan. Den hon sett ut åt dem båda. Där skulle hon lägga sitt drakägg. De skulle ha hjälpts åt med sitt nykläckta yngel och stannat i tryggheten tills den lilla var flygfärdig. Nu fick hon klara det ensam så gott det gick. Hon hade inget val. 

Sakta började den stora draken klättringen uppför branten. Hon sträckte sig efter skrevorna och klängde och klöste efter klipputsprången. Med mycket hasande och halkande tog hon sig ändå sakta uppför och kunde till slut sjunka ihop på den lilla avsatsen framför grottan. Magen värkte och hon visste att tiden var inne. Ingen chans att hinna läka såren och vingen blödde och dunkade dovt där fiendedraken hade slitit av senor och brutit ben. Hon skulle aldrig mera flyga. Åh, så trött hon var. Hon kände djupt inom sig att hennes livskraft obevekligt rann bort och hoppades bara att hon skulle hinna få se sitt yngel kläckas innan hon måste ge upp andan.

Den stora drakhonan hann aldrig få någon riktig vila. Inte ens ordna med något ordentligt rede för sitt yngel. Hon lade sitt drakägg med uppbjudande av sina sista krafter, ensam inne i grottans mörker. Efteråt rullade hon ihop sig runt om för att ge det av sin värme. Många dagar låg hon där tätt intill och lyssnade på ljuden från sitt yngel därinne i ägget. Hon klängde sig kvar vid livet så länge hon bara kunde. Till slut somnade hon in och gav upp andan. 

Ynglet föddes ensam och skrek ljudligt efter mat de första dagarna. Där fanns ingen att få. Värmen från honan dröjde kvar i flera dagar men till slut började ynglet frysa och orkade knappt lyfta huvudet. Svagare och svagare hördes sedan drakskriken uppifrån bergsgrottan. Snart blev de helt överröstade av skogens alla ljud.