|
Marken under dem
hade börjat förändras lite i taget. Deras skuggor som följde dem fick
ibland hack i sig som om slätten inte längre var lika slät. Som om där
inte längre var fråga om slät mark utan bara is under snön. Is med
sprickor i så deras skuggbilder blev förvrängda. Kungen drog efter
andan. IS! Var skulle de nu kunna landa till kvällen? Desperat sökte han
med blicken efter stenblock, klippor eller vad som helst som stack upp
ur snön. Ingenting sådant syntes längre till. Bara de där mörka strecken
som kanske var sprickor i isen. Han vände på huvudet och skulle just
ropa till Leon när Sol gjorde en tvär sväng och samtidigt steg rakt upp.
Något måste ha hänt. Det dröjde lite innan Archie fått de andra drakarna med sig i en sväng för att följa efter Sol. - Var är hon, Archie? Ser du henne? - Jag ser alldeles för mycket, sa Archie dovt. Hon behöver nog hjälp så vi får lov att gå ner här nu. Du ser det själv snart när vi kommer närmare. Archie dök och cirklade ner för landning i tvära svängar. Hela patrullen följde efter. Det var inte snö utan hårdpackad is de dunsade ner på. Dessutom upptäckte de snabbt att de landat i en sluttning och inte på plan mark. Kungen tumlade av precis som alla de andra av den hårda smällen. Drakarna fick snabbt fotfäste men ryttarna rullade nerför slutt-ningen. Lutningen var inte så tvär men överraskningen gjorde sitt. Kungen låg på rygg och kikade upp på Archie som böjde sig ner mot honom. – Förlåt, sa han, jag hade ingen aning om att marken lutade. Jag hann inte varna de andra heller. Förlåt! – Jag förstår precis. Ingen av oss såg det uppifrån. Men var är Sol? Varför vände hon så där? Vad har hänt? Ett plötsligt drakskri fick alla att snabbt försöka ta sig upp på fötterna. Kungen samlade ihop sig och tog ett stadigt tag i Archies svans. Archie hade ju klor och kunde lätt ta sig uppåt på den hala slutt-ningen. De andra ryttarna följde hans exempel och alla drakarna hade nu sin ryttare mer eller mindre hängande i svansarna. Sakta tog de sig högre upp. Sol var där och det var Lucenn också. Det var hon som skrek och det var inte att undra på. En stor spricka vidgade sig framför dem nu och Lucenn stirrade ner i den och skrek gällt. Sol stod bredvid henne nästan helt stilla med huvudet nerböjt mot djupet. Kungen skyndade fram och kikade försiktigt ner. Det gick inte att se hur djupt det var, bara att det var ren is på sprickväggarna. Nu såg han också att Sol höll ett stadigt tag i någon. Det var Leon! – Leon, vänta. Vi hjälper dig. Han fick inget svar. Leon hängde där som en trasa och Sol drog honom sakta men säkert uppåt tillbaka över sprickkanten. Försiktigt lade hon ner honom i säkerhet på isen. Kungen var där och försökte få liv i honom. Där var ett otäckt sår i pannan som blödde men han andades åtminstone. Han var totalt av-svimmad och Kungen drog efter andan. – Sol, sa han med hes röst, vad var det som hände? Sol blinkade mot honom, stod stilla länge och böjde sedan halsen bakåt. Med huvudet mot skyn stötte hon ur sig ett väldigt drakskri och en stor eldkvast. Det tog lång tid. Efteråt verkade det som om hon tappat all luft och hon hängde djupt med huvudet. Snart började hennes sniffande nos röra sig över hela Leon som om hon ville bli säker på att han inte var död. – Han har svimmat bara, Sol. Han kommer att vakna snart, jag lovar! Men försök att väcka honom du. Det är inte bra att man sover för mycket när man gjort sig illa i huvudet. Berätta för mig nu, snälla du. |
TILLBAKA till Författarsidan |